Spelar formationen verkligen så stor roll?

Det finns få saker i fotbollen som pratas om så mycket och betyder så lite i sig som tre siffror med bindestreck emellan. En formation säger var spelarna ungefär står när laget ställer upp sig. Den säger väldigt lite om vad de gör när bollen rör sig, och det är där matcher vinns och förloras.

Ändå är det inte meningslöst att välja system. Formationen är en startpunkt. Den avgör vilka ytor laget täcker naturligt, var det blir trångt och var det blir glest, och vilka spelare som får de jobbigaste uppdragen. Frågan är alltså inte om formationen spelar roll, utan hur stor roll den spelar jämfört med allt annat.

Siffrorna beskriver bara ett ögonblick

Ett lag som står i 4-3-3 när motståndaren har bollen på egen planhalva kan se ut som ett 4-5-1 en minut senare, när yttrarna fallit tillbaka. När laget själv anfaller kanske ytterbackarna går högt och mittfältaren sjunker ner mellan mittbackarna. Då står laget plötsligt med tre spelare bakåt och fem högt upp i banan, och ingen åskådare skulle säga att det var ett 4-3-3.

Det är därför många tränare hellre pratar om hur laget ska se ut i olika faser: i uppspel, i etablerat anfall, i omställning och i försvar. Formationen på papperet är det som binder ihop faserna, men det är beteendet i varje fas som syns på planen.

Ett tydligt exempel från elitfotbollen är Leicester City säsongen 2015/16. Enligt Premier Leagues egen genomgång hade laget använt elva olika formationer säsongen innan. Under mästarsäsongen höll Claudio Ranieri fast vid 4-4-2 i 35 av 38 matcher, en uppställning som blev 4-4-1-1 utan boll. Laget hade i snitt 42,4 procent bollinnehav, det lägsta som registrerats för en mästare i Premier League, och vann ändå ligan med 81 poäng, tio före Arsenal.

Det intressanta är inte att 4-4-2 skulle vara överlägset. Det intressanta är att spelarna visste exakt vad systemet krävde av dem, att det passade de spelare som fanns och att laget inte ändrade sig hela tiden. Formationen var ett verktyg för en tydlig idé, inte idén i sig.

Principerna väger tyngre än placeringen

Två lag som spelar 4-4-2 kan spela helt olika fotboll. Det ena pressar högt och flyttar backlinjen upp mot mittlinjen. Det andra ligger lågt, släpper motståndarens mittbackar i fred och väntar på en chans att kontra. Siffrorna är desamma, men matcherna blir inte i närheten av lika.

Det som avgör är principerna. När pressar vi och när faller vi tillbaka? Vem täcker ytan bakom ytterbacken när han går med i anfallet? Ska vi spela oss ur trycket eller slå bollen långt? Vem tar andrabollen? Det är sådana frågor som skapar ett lags identitet, och de besvaras inte av en formation.

Svensk fotboll har en egen historia som visar hur stor skillnad idéerna bakom ett system kan göra. När engelsmannen Bob Houghton tog över Malmö FF 1974 och Roy Hodgson kom till Halmstads BK 1976 förde de med sig det som kom att kallas den engelska modellen: zonförsvar, rak backlinje, press på bollhållaren och offsidefällan. Malmö blev svenska mästare redan första säsongen och Halmstad, som året innan hade varit ett lag i botten, vann SM under Hodgsons första år. Malmö nådde sedan Europacupfinalen 1979, där det blev förlust med 1–0 mot Nottingham Forest.

Det som förändrade svensk fotboll då var inte främst att spelarna stod på andra platser. Det var hur de samarbetade i försvarsspelet, hur backlinjen rörde sig som en enhet och hur laget tänkte kring ytor i stället för motspelare. Utbildningsfrågan blev så laddad att idrottsforskare i efterhand har beskrivit det som en strid om den pedagogiska makten över svensk fotboll.

Spelarna avgör vad som fungerar

I lägre divisioner är frågan om formation ofta mer praktisk än filosofisk. En tränare i division 4 kan inte köpa in de spelare systemet kräver. Han får utgå från de som finns i truppen och kommer på träningarna.

Har laget två snabba anfallare som trivs ihop är det naturligt att spela med två forwards. Saknas det ytterbackar med kondition att springa hela kanten i nittio minuter blir ett system med vingbackar snabbt en risk. Finns det ingen mittfältare som klarar att ta emot bollen under press med ryggen mot motståndarmålet blir ett 4-3-3 med en ensam sexa ett problem varje gång motståndaren pressar.

Det är därför många erfarna tränare på den här nivån börjar i andra änden. De tittar först på vilka spelare som är lagets bästa och vilka positioner de gör bäst ifrån sig på. Sedan väljer de en formation som ger de spelarna bra förutsättningar. Att göra tvärtom, att bestämma sig för ett system och sedan pressa in spelare på positioner de inte behärskar, är ett vanligt sätt att göra ett bra lag sämre.

Där formationen faktiskt gör skillnad

Med det sagt finns det lägen där valet av formation påverkar mycket. Det gäller främst i mötet med motståndaren.

Spelar laget med två mittfältare centralt mot ett lag med tre blir det lätt numerärt underläge mitt i plan. Då måste någon kompensera, kanske en forward som faller ner eller en ytter som går in centralt, annars får motståndaren gott om tid med bollen. Spelar man med en ensam anfallare mot två mittbackar blir det svårt att pressa uppspelet utan hjälp. Ställer man upp med tre mittbackar mot ett lag med en forward har man en extra spelare bakåt som kanske gör mer nytta någon annanstans.

Formationen påverkar alltså var överlägen och underlägen uppstår. En tränare som förstår det kan göra stora skillnader med små justeringar, utan att byta hela systemet. Att flytta upp en mittfältare eller be en ytter stå smalare kan räcka för att vinna mittfältet.

Formationen spelar också roll för trygghet. Ett lag som byter system varje vecka får svårt att bygga automatik. Spelarna behöver veta var lagkamraterna står utan att titta, och den kunskapen kommer från upprepning. I lägre divisioner, där träningstiden är begränsad och truppen kanske inte är densamma från vecka till vecka, är det ofta ett starkt argument för att hålla fast vid ett grundsystem.

Det vanligaste misstaget

Ett mönster som många känner igen från seriefotbollen är tränaren som byter formation efter en förlust. Laget har spelat 4-4-2 i några veckor, förlorar två matcher och nästa helg står det 3-5-2 på taktiktavlan. Ofta var problemet inte formationen alls. Det kan ha varit att laget föll för djupt, att avstånden mellan lagdelarna var för stora eller att ingen tog ansvar för andrabollarna. Sådant följer med in i ett nytt system.

Ett bättre sätt är att först fråga vad som faktiskt gick fel. Släppte vi in mål på inlägg? Tappade vi bollen på egen planhalva? Kom vi aldrig till avslut? Svaren på de frågorna leder sällan till att hela formationen behöver bytas. De leder oftare till en justering i hur en eller två lagdelar ska agera.

Så stor roll spelar den

Formationen är en ram. Den ger laget en gemensam utgångspunkt, påverkar var det blir trångt och var det blir ytor, och kan ge små fördelar mot en viss motståndare. Men den är sällan avgörande på egen hand.

Det som oftare avgör är om laget har tydliga principer för varje fas av spelet, om spelarna står på positioner där de kan göra sitt bästa och om laget har tränat tillräckligt mycket på samma idé för att det ska sitta i kroppen. Ett välorganiserat lag i ett enkelt 4-4-2 slår ofta ett lag som har ett mer avancerat system på papperet men inte riktigt vet vad det ska göra.

För tränaren i division 3, 4 eller 5 är rådet därför ganska enkelt. Välj en formation som passar de spelare du har, håll fast vid den tillräckligt länge för att spelarna ska förstå den och lägg mer tid på hur laget ska bete sig än på var det ska stå. Siffrorna på tavlan är det första motståndaren ser. Det är vad laget gör efter avspark som avgör matchen.