Det är lätt för en förening att säga att man satsar på både dam- och herrfotboll.

Det står ofta fint formulerat i verksamhetsplanen. Båda lagen presenteras som A-lag. Båda representerar samma klubbmärke. Båda ska, åtminstone på papperet, vara viktiga delar av föreningen.

Men det är sällan den verkliga prioriteringen syns i dokumenten.

Den syns i träningsschemat.

Den syns i vilka tider som bokas först, vilka planer som prioriteras när vädret blir sämre och vilket lag som får flytta på sig när något annat behöver få plats.

Den syns i budgeten, i materialet, i hur mycket hjälp ledarstaberna får och i vilka matcher föreningen väljer att marknadsföra.

Det är där man ser om en klubb faktiskt har två A-lag eller ett huvudlag och ett lag som förväntas anpassa sig.

Jag har sett föreningar där damlaget tränar senare, spelar på sämre ytor och får lösa fler saker på egen hand. Samtidigt kan herrlaget ha bättre förutsättningar utan att någon egentligen säger det rakt ut.

Det behöver inte handla om att någon vill vara orättvis. Ofta handlar det om gamla strukturer, invanda mönster och beslut som tas av människor som aldrig själva behövt fundera över varför det ena laget alltid får mer.

Men resultatet blir detsamma.

När herrlaget får den bästa tiden, den största synligheten och de tydligaste resurserna, skapas en hierarki. Damlaget blir något man har men inte något man bygger runt.

Det märks också utåt.

En herrmatch kan få affischer, inlägg, sponsorer och publikuppmaningar i flera dagar. Damlaget kan vinna en viktig match och ändå få ett kort inlägg efter slutsignalen, om ens det.

Det sänder signaler till spelarna, till supportrarna och framför allt till flickor i ungdomsleden.

De ser vilken väg som finns framför dem.

De ser vilket seniorlag som klubben pratar om som en framtidssatsning och vilket som mest verkar förväntas hålla sig flytande på egen hand.

Ingen säger att allt alltid måste delas exakt lika. Förutsättningarna kan se olika ut mellan lag, serier och verksamheter.

Men det finns en gräns mellan rimliga skillnader och ett system där ett lag alltid får börja med det bästa medan det andra får ta det som finns kvar.

En förening som menar allvar med att ha två A-lag måste också vara beredd att visa det i praktiken.

Inte bara i ord.

För det är enkelt att säga att båda lagen betyder lika mycket.

Det svåra är att låta det synas när träningstiderna ska fördelas, när pengarna ska användas och när föreningen väljer vilket lag som får stå längst fram.

Annons