Intervju med Emil Jonsson, tränare i Forsa IF

Jag heter Emil Jonsson och har spelat fotboll sedan jag var 6–7 år gammal. Under hela min karriär har jag representerat Forsa IF, bortsett från några enstaka provträningar i högre divisioner. Min fotbollsresa har varit ganska skadedrabbad – jag har opererats sju gånger och spelar idag med en fot som har en viss invaliditetsgrad. Trots det känner jag stor tacksamhet över att fortfarande kunna spela och bidra på planen.
Mina största styrkor som spelare har varit snabbhet och målsinne, men genom åren har jag även fått vikariera som back och idag spelar jag där laget behöver mig som mest. För mig har lagets bästa alltid gått först.
Idag är jag tränare/spelande tränare i Forsa IF och går just nu första steget i tränarutbildningen. I min roll ansvarar jag bland annat för planering, kontakt med spelare och att leda träningarna på ett tydligt och pedagogiskt sätt. Jag försöker skapa övningar som är så matchlika som möjligt och vill att spelarna ska förstå syftet med det vi gör, så att träningarna ger utveckling som faktiskt går att ta med ut på planen.

Jag vill att mitt lag ska spela en intensiv och hårt arbetande fotboll där alla jobbar för varandra. Jag gillar när laget är modigt, spelar med högt tempo och vågar gå framåt när möjligheten finns. Samtidigt vill jag att vi ska vara organiserade och tydliga i det defensiva arbetet.
För mig är det viktigt att spelarna förstår varför vi gör saker och att träningarna speglar matchsituationer så mycket som möjligt. Jag vill ha ett lag som tävlar i varje moment, men som också har kul tillsammans och utvecklas både individuellt och som grupp.

Jag tycker att våra största styrkor just nu är sammanhållningen och viljan att jobba för varandra. Vi har en grupp som är lojal mot laget och som alltid försöker göra sitt bästa, oavsett situation.
Vi är också ett lag som aldrig ger upp och som kan hålla hög intensitet under matcher. Många spelare är villiga att utvecklas och ta till sig det vi jobbar med på träningarna, vilket gör att vi hela tiden tar steg framåt. Sedan tycker jag att vi har blivit tydligare i vårt sätt att spela och att fler börjar förstå sina roller både offensivt och defensivt.

Det vi försöker utveckla mest under den här säsongen är vårt defensiva spel och vår balans som lag. Förra året spelade vi väldigt offensivt och fokuserade mycket på anfallsspelet, vilket gjorde att det ibland blev lite för öppna matcher.
I år har vi lagt större fokus på försvarsspelet, organisationen och att hela laget ska jobba tillsammans defensivt. Vi vill bli svårare att möta och förstå vikten av att hålla en nolla. I längden betyder en stabil defensiv ofta mer än att göra många mål framåt, och vi försöker hitta en bättre balans mellan attack och försvar.

Jag försöker förbereda laget genom att ha så matchlika och positionsanpassade träningar som möjligt. Jag vill att spelarna ska kunna känna igen situationer från en match i träningen, så att de förstår syftet bakom varje moment vi jobbar med och hur det hänger ihop med det som händer på planen.
Vi filmar varje match och går igenom den tillsammans, där vi diskuterar prestationerna som lag. Vi ger individuell feedback både på det som kan förbättras och det som fungerat bra. Jag tycker det är viktigt att lyfta både styrkor och utvecklingsområden hos varje spelare och ge positiv feedback på prestationer och detaljer som fungerar väl, eftersom det stärker självförtroendet och hjälper oss att se vad vi ska fortsätta bygga vidare på.
För mig är det viktigt att alla känner sig delaktiga och betydelsefulla, oavsett om man startar eller börjar på bänken. Alla spelare behövs under en säsong och jag vill att hela gruppen ska vara påkopplad, förberedd och redo att bidra när chansen kommer.

Lokalfotbollen betyder väldigt mycket för mig. Det är där allt började. Det handlar inte bara om resultaten på planen (även om jag på seniornivå tycker att det är väldigt viktigt), utan också om gemenskapen, människorna runt laget och känslan av att få representera sin hemort.
För mig är det också något som pågår hela året i vardagen – träningar efter jobbet, matcher på helgerna och vänskaper som ofta håller livet ut.
I en liten by som Forsa känner de flesta varandra, och spelar man i en lokalklubb blir fotbollen ofta ett naturligt samtalsämne när man träffas, till exempel på Ica. Det gör att fotbollen blir en stor och viktig del av hela samhället.