Fotbollen har alltid förändrats. Planerna har blivit bättre, spelarna starkare, analysavdelningarna större och tränarna mer detaljerade. En mittfältare i dagens elitfotboll förväntas kunna pressa, täcka ytor, spela sig ur press, löpa bakom motståndarnas mittfält och fortfarande ha energi kvar när matchuret passerar 85 minuter.

Det är svårt att argumentera emot utvecklingen.

Fotbollen har blivit bättre.

Men frågan är om den samtidigt har blivit lite smalare.

För när alla letar efter samma egenskaper börjar alla också hitta samma sorts spelare.

Den moderna mallen

Besök en akademi och lyssna på hur unga spelare beskrivs.

Explosiv.

Dynamisk.

Intensiv.

Atletisk.

Orden återkommer.

Det är förståeligt. En snabb spelare kan tränas i beslutsfattande. En stark spelare kan lära sig positionsspel. En atletisk spelare erbjuder en fysisk grund som tränaren kan bygga vidare på.

Men det finns en annan typ av egenskap som är betydligt svårare att mäta.

Förmågan att förstå vad som ska hända innan det händer.

Andrea Pirlo såg ibland ut som om han befann sig i en annan match än alla andra. Sergio Busquets kunde stå nästan stilla medan motståndarna sprang runt honom och ändå kontrollera ett helt mittfält.

Juan Román Riquelme kunde få en fotbollsmatch att kännas som att den spelades i hans tempo, även när tjugo andra spelare desperat försökte höja det.

Ingen av dem vann särskilt många matcher genom att springa snabbast.

De vann tid.

Och tid är kanske fotbollens mest underskattade valuta.

En sekund före alla andra

Det finns ett gammalt sätt att beskriva intelligenta spelare: de har mycket tid med bollen.

Det är egentligen nästan alltid fel.

De har exakt lika mycket tid som alla andra.

Skillnaden är att de börjar använda den tidigare.

När bollen är på väg mot Busquets hade han redan tittat över båda axlarna. Han visste var pressen kom ifrån. Han visste var nästa passning fanns. Ibland visste han till och med var passningen efter nästa passning skulle hamna.

Därför såg han långsam ut.

Han behövde inte skynda.

Och kanske är det just där den moderna fotbollen ibland riskerar att göra ett misstag.

Vi har blivit så besatta av hastigheten i själva aktionen att vi ibland glömmer hastigheten i tanken.

En spelare kan springa 34 kilometer i timmen och ändå vara sen.

En annan kan nästan promenera och alltid vara först.

När tränaren möter verkligheten

Alla tränare säger att de vill ha intelligenta spelare.

Sedan kommer matchen.

Motståndaren spelar långt. Andrabollen faller ner. Publiken skriker. Mittfältet öppnas. Tränaren känner hur pulsen stiger och plötsligt blir instruktionen betydligt enklare:

Spring.

Pressa.

Jobba.

Ta löpningen.

Det är mänskligt.

Arbetsinsats syns.

Fotbollsintelligens är svårare att upptäcka.

En spelare som löper 40 meter och tacklar en motståndare får applåder.

Spelaren som två sekunder tidigare flyttade tre meter åt vänster och gjorde att passningen aldrig kunde slås får ingenting.

Ingen tackar spelaren som gjorde så att problemet aldrig uppstod.

Och kanske är det därför tränare ibland överskattar aktivitet och underskattar kontroll.

Fotboll behöver friktion

De riktigt stora lagen har nästan alltid innehållit kontraster.

Någon springer.

Någon stannar.

Någon attackerar ytan.

Någon väntar.

Någon spelar matchen som om den vore en brand som måste släckas omedelbart.

Någon annan behandlar den som ett schackparti.

Det är själva friktionen mellan dessa spelartyper som skapar laget.

Men akademifotbollen riskerar ibland att slipa bort den friktionen.

Om en 15-årig mittfältare är långsam får han höra att han måste bli snabbare.

Om han är svag får han höra att han måste bli starkare.

Om han inte pressar tillräckligt aggressivt får han höra att han måste bli intensivare.

Allt detta kan naturligtvis vara sant.

Men någon borde också fråga:

Vad är det han ser?

För ibland står framtidens bästa mittfältare mitt framför oss och ser ut som framtidens sämsta ytterback.

Spelet kommer alltid tillbaka

Det finns dessutom något nästan komiskt med fotbollens utveckling.

Den går i cirklar.

När alla börjar pressa högt blir spelaren som kan spela sig ur press plötsligt ovärderlig.

När alla vill spela snabbt blir spelaren som kan sakta ner matchen unik.

När alla lag springer blir förmågan att få motståndaren att springa ännu viktigare.

Fotbollens historia är full av sådana motsägelser.

Varje revolution skapar behovet av sin egen motrevolution.

Kanske kommer därför den långsamma spelaren aldrig riktigt att försvinna.

Han kommer bara att bli bortglömd ett tag.

Sedan dyker det upp någon på ett mittfält någonstans. En spelare som inte ser särskilt imponerande ut när han värmer upp. Som aldrig kommer vinna lagets sprinttest och kanske inte ens ser ut som en elitidrottare när han står bredvid sina lagkamrater.

Domaren blåser igång matchen.

Bollen kommer.

En motståndare rusar fram.

Spelaren tittar åt ena hållet och passar åt det andra.

Plötsligt är tre spelare bortspelade.

Och för några sekunder blir fotbollen påmind om något den ibland glömmer.

Det snabbaste sättet att spela fotboll har aldrig varit att springa snabbast.

Det är att förstå spelet först.

Annons