När blev det normalt att barn redan i tio- eller elvaårsåldern ska känna att de måste bevisa att de förtjänar en plats i sitt eget lag? När blev det rimligt att vissa barn spelar nästan hela matcherna, medan andra får några minuter på slutet, om de ens får komma in?

Och när började vi vuxna prata om “nivå”, “potential” och “framtid” som om barnfotboll vore en audition till en akademi? Jag är mamma till en pojke som älskar fotboll. 
Eller rättare sagt: han älskade fotboll utan att tänka på det. Han älskade träningarna, kompisarna, matchdagen och känslan av att få dra på sig matchtröjan. 

Han räknade ner till helgen. Han stod i hallen med skorna på långt innan det var dags att åka. Men efter ett tag började något förändras. Han fick mindre speltid. Han fick höra att andra låg längre fram. Han började sitta mer vid sidan av än han spelade. 

Och hemma kom frågorna som inget barn borde behöva ställa efter en fotbollsmatch. 
“Är jag inte tillräckligt bra?” “Varför får de andra alltid spela?” “Tycker tränaren att jag förstör laget?” 
Vad svarar man på det som förälder? 

Ska man säga att fotboll är tufft? Att det är konkurrens? Att alla inte kan spela lika mycket? 
Eller ska man fråga sig varför konkurrensen behöver vara så brutal innan barn ens har hunnit växa färdigt? 

För vilka barn är egentligen bäst när de är elva år? Är det barnet som är längst? Starkast? Snabbast? Mest självsäkert? Eller barnet som råkar vara född tidigt på året och har ett fysiskt försprång just nu? Och vad händer med barnet som utvecklas senare? 
Barnet som är försiktigt i början, men som kanske hade vuxit enormt om det bara fått tid, trygghet och speltid? 

Det känns som att fler och fler föreningar har börjat tänka akademi långt innan barnen ens har kommit in i tonåren. Man delar grupper, väljer ut, prioriterar resultat och bygger lag för att vinna nästa cup. 
Men vad är det vi egentligen vinner? En pokal i april? En serie där ingen kommer minnas resultatet om två år? Eller är det viktigare att få så många barn som möjligt att fortfarande vilja spela fotboll när de är femton, sexton eller sjutton?

 Vi bytte förening. 
Inte för att vår son skulle bli bäst. Inte för att han skulle få spela varje minut oavsett hur han tränade eller betedde sig. Vi bytte för att han skulle få vara ett barn i ett fotbollslag igen. I den nya föreningen finns också krav. Det finns träningar att komma till, lagkamrater att respektera och matcher att kämpa i. Men där verkar man förstå en sak som många andra har glömt: Barn utvecklas olika. Alla blommar inte samtidigt. 
Och ett barn som får känna sig osynligt vid elva års ålder kanske inte ens finns kvar i sporten när det faktiskt är dags för uttagningar. Min son pratar om fotboll igen nu. Han längtar till träningarna. 
Han vågar göra fel. Han vågar hålla i bollen. Han vågar försöka. 
Är inte det där utveckling börjar? 

Så kanske borde vi ställa en annan fråga nästa gång ett barn hamnar längst ner i hierarkin i sitt eget lag: Är det verkligen barnet som inte räcker till? 
Eller är det vuxenvärlden runt barnet som har blivit för otålig?

/ Matilda Eriksson, fotbollsmamma.
Annons