Den enda som inte får reagera

Spelaren kan missa ett friläge och skylla på underlaget. Målvakten kan tappa ett inlägg och förklara att solen låg lågt. Tränaren kan välja fel startelva, göra sena byten och i efterhand tala om en dålig dag.

Domaren förväntas däremot fatta rätt beslut direkt, från rätt vinkel och utan möjlighet att se situationen igen.

När spelaren blir arg kallas det tävlingsinstinkt. När tränaren skriker sägs han leva sig in i matchen. När publiken tappar humöret förklaras det ofta med att fotboll väcker känslor.

Om domaren svarar för skarpt blir han i stället en del av problemet.

Det är en märklig roll. Alla andra får vara människor, men domaren förväntas vara en funktion.

Matchen börjar inte med avspark

För många spelare börjar matchdagen några timmar före samlingen. För domaren kan den börja betydligt tidigare.

Resan kanske går mellan två mindre orter där kollektivtrafiken inte är ett alternativ. I bilen ligger matchkläder, visselpipa, kort, skor för både konstgräs och naturgräs samt en förhoppning om att vädret ska hålla sig inom rimliga gränser.

När domaren kommer fram känner han sällan någon. Hemmalaget har sitt omklädningsrum, bortalaget sitt och ledarna samlas med människor de träffat många gånger tidigare.

Domaren får ett eget rum, om det finns ett.

En stol, ett bord och kanske en dusch.

Det är där han sitter innan matchen och väntar på att få kliva ut till två lag som båda redan har bestämt att kvällens tre poäng betyder mer än hans upplevelse av matchen.

Vi säger att respekten har försvunnit

När domare lämnar fotbollen hörs ofta samma förklaringar. Den yngre generationen tål ingenting, föräldrarna har blivit värre och spelarna saknar respekt.

Det finns sanning i delar av det, men också en bekväm förenkling.

Fotbollen har under lång tid byggt en kultur där nästan varje domslut får ifrågasättas. På högsta nivå granskas situationer från flera kameravinklar, förstoras i slow motion och diskuteras i timmar. Spelare omringar domaren, tränare kommenterar honom inför pressen och tv-studior mäter hans insats med en precision som spelet självt sällan klarar av.

Samma beteende följer sedan med nedåt i seriesystemet, men utan kameror, videodomare och professionella säkerhetsorganisationer.

I stället står en ensam domare på en blåsig idrottsplats en vardagskväll och förväntas hantera samma misstänksamhet.

Det är svårt att kräva en bättre domarkultur i lokalfotbollen när resten av fotbollen lär oss att domaren alltid är någon som ska avslöjas.

Den tysta rekryteringen

Ingen förening planerar sin framtid utan spelare. Man pratar om ungdomslag, tränarutbildning och hur nästa generation ska få en väg in i seniorfotbollen.

Domarna behandlas ofta annorlunda.

De ska bara finnas.

När ett lag ska spela match utgår alla från att någon kommer att vara där med visselpipa och kort. Få frågar vem personen är, hur länge han har dömt eller varför hon började. Ännu färre funderar över vad som krävs för att den domaren ska vilja fortsätta nästa säsong.

En ung spelare som gör misstag får tid att utvecklas. En ung domare kan få sin första seniormatch bedömd av tjugotvå spelare, fyra ledare och en publik som inte känner till hans erfarenhet.

Det är inte konstigt att vissa lämnar.

Det märkliga är att så många stannar.

Domaren ser en annan match

Spelaren ser sin motståndare. Tränaren ser sitt lag. Supportern ser sitt klubbmärke.

Domaren måste försöka se allt.

Han ser tacklingen, men också reaktionen efteråt. Han hör orden som sägs när publiken inte hör. Han märker vilken spelare som börjar tappa kontrollen och vilken ledare som försöker lugna situationen.

Samtidigt ska han följa bollen, bedöma fördel, hålla ordning på tiden och placera sig så att nästa beslut blir möjligt att fatta.

Det kräver en typ av koncentration som sällan syns utifrån.

När matchen flyter på lägger ingen märke till den. Det är först när rytmen bryts som domaren blir synlig.

En väl dömd match kan därför passera nästan utan att någon talar om domaren efteråt. Det är på ett sätt det bästa betyg han kan få, men också ett tecken på hur osynligt arbetet är när det utförs väl.

När ett domslut blir en förklaring

Efter en förlust vill människor förstå vad som hände. Ibland är svaret enkelt men obekvämt. Lagets avslut var för svaga, mittfältet tappade bollen för ofta eller försvarsspelet höll inte.

Domaren erbjuder en annan förklaring.

Den är tydlig, yttre och lätt att samlas kring. I stället för att granska den egna insatsen kan laget tala om straffen som aldrig kom, frisparken som dömdes åt fel håll eller de extra minuterna som kändes för långa.

Domaren blir då mer än en person som fattat ett beslut. Han blir en plats där besvikelsen kan placeras.

Det är mänskligt, men det är inte alltid rättvist.

I lokalfotbollen känner dessutom spelarna ofta varandra. Tränarna hälsar före matchen och publiken består av familj, vänner och gamla lagkamrater.

Domaren är ofta den enda som inte tillhör någon.

När frustrationen söker ett mål är det därför enkelt att välja den som står utanför gemenskapen.

En match utan domare är ingen match

Det går att spela fotboll utan avbytarbänk, resultattavla och perfekta linjer. Det går att genomföra en match på en ojämn plan, i regn och med slitna bollar.

Men utan någon som tar ansvar för reglerna förändras spelet.

Domaren gör mer än att blåsa för frisparkar. Han skapar den gemensamma ramen som gör att två lag kan tävla mot varandra och ändå lämna planen inom samma ordning.

Det är lätt att betrakta honom som ett hinder när ett beslut går emot det egna laget. I själva verket är han en av förutsättningarna för att matchen över huvud taget ska kunna spelas.

Fotbollen skulle aldrig acceptera att målvakter, tränare eller spelare förväntades utföra sitt uppdrag samtidigt som alla runt omkring öppet ifrågasatte deras rätt att vara där.

För domaren har det nästan blivit en del av arbetsbeskrivningen.

Efter slutsignalen

När matchen är slut samlas lagen i sina omklädningsrum. Några spelare går igenom situationerna, ledarna börjar tänka på nästa träning och publiken rör sig mot parkeringen.

Domaren går tillbaka till sitt rum.

Han skriver sin rapport, byter om och försöker avgöra vilka ord från matchen som ska följa med hem och vilka som bör lämnas kvar. Sedan går han ut till bilen, ofta efter att de flesta andra redan har åkt.

Om han dömt bra är det möjligt att ingen säger någonting.

Om han gjort ett misstag kommer han troligen att få höra det.

Lokalfotbollen talar ofta om att det råder domarbrist, som om domarna vore en naturresurs som plötsligt blivit ovanlig. Men domare försvinner inte av sig själva. De lämnar en miljö där deras misstag blir allas angelägenhet, medan deras arbete sällan blir någons ansvar.

Nästa gång visselpipan ljuder och ett beslut går emot det egna laget går det naturligtvis att reagera. Fotboll utan känslor är inte särskilt mycket fotboll.

Men någonstans mellan besvikelsen och ropet från sidlinjen behöver vi också komma ihåg vem som står där.

Inte en funktion, inte en motståndare och inte en förklaring till allt som gick fel.

Bara en människa som kom till idrottsplatsen för att göra det möjligt för alla andra att spela.

Annons